Book count
Har kollat igenom hela bloggen och räknat hur många böcker jag har läst än så länge. 46 har det hunnit bli. Jag hade som mål att läsa en bok i veckan, alltså 52 böcker på ett år. Så det är 6 böcker kvar och jag har 28 dagar på mig. 4-5 dagar per bok. Jag kan nog redan nu säga att jag inte kommer klara det men man ska aldrig säga aldrig.
Skoldepression
Har inte uppdaterat på en månad, finns flera orsaker men främst handlar det om skolan. Under de tidigare åren av gymnasiet blev vi matade med "Det är lättare i trean!" så fort man pratade om stress. Nu är trean här och jag kan säkert säga att det absolut inte blir lättare i trean, om något så har det blivit svårare.
Det är nya kurser, nya lärare - jag har kvar två lärare från förra året och den ena försvinner nästa termin då han blir pappaledig, mycket prov/uppgifter/läxor. Problemet är dock att ju mer man får att göra, ju stressigare blir man och blir jag stressad gör jag ingeting. Istället för att göra uppgifterna och få dem avklarade låser sig hjärnan och jag får inget gjort.
Vi kan ta projektarbetet som exempel. Det ska vara klart i april och jag har knappt kommit igång. Jag tror att det är så att när deadline:n är så långt borta känns det som man har all tid i världen, vilket man inte har. Första terminen är snart slut och inget har gjorts. Jag tror många i min ålder känner samma sak.
Den här stressen går ut över mig och jag tänker nu mynta ett nytt uttryck: SKOLDEPRESSION. Jag tror inte vuxna tar oss unga på allvar. Ni förstår inte hur stressigt vi har det. bara för att vi har en "jag bryr mig inte"-attityd utåt betyder det inte att allt är okej. Mina föräldrar tror att jag inte gör någotting för att de aldrig ser mig med en skolbok. Jag har turen att ha ett bra närtidsminne så jag brukar inte behöva plugga så mycket och jag tänker inte använda min fritid till att sitta med läxor. Endast vissa vuxna MÅSTE verkligen ta med sig jobbet hem varje dag.
Jag vet, vi går inte i skolan åtta timmar varje dag men jag påstår ändå att vi unga har det hårdare än vuxna. Vi har mycket mer press. Vi måste ha info om vitt skilda ämnen i huvudet (Hur är dansteori och Aristoteles relaterade?), vi blir ständigt bedömda och vi har ständig press på oss att prestera perfekt - annars är det vår framtid som åker i soptunnan. Samtidigt ska man bli vuxen, ta körkort, skaffa deltidsjobb. Och man ska göra allting med ett leende på läpparna.
Idag på svenskan fick jag reda på att jag bara fick VG på min uppsats. VG är fortfarande ett bra betyg men jag har inte haft VG i svenska sedan åttan. Jag blev självklart nedstämd och min lärare frågade hur jag tycker det går i skolan. "Jag bara flyter med." Det är så det är just nu. Jag bara flyter med. När lärarna planerar in tre prov på samma vecka (två som infaller på samma dag) och en stor presentation samtidigt som två av dagarna försvinner pga studiebesök ska en elev klaga men jag orkar helt enkelt inte. Jag bara nickar och ler och gör skiten, det påverkar såklart min prestation. Min lärare sa att jahg måste anstränga mig mer, som att jag inte anstränger mig redan nu? Skulle jag inte anstränga mig skulle jag totalt skita i att ens gå upp på morgonen.
Ett tecken på depression är att man inte tycker det man förut gillade är roligt längre. Sedan november har jag inte läst en enda bok för min egen skull. Jag har inte haft lust. Jag har inte haft ork. Jag har inte ens tittar på några av mina nya kostymdraman trots att det tar absolut noll energi att göra. Folk ser inte det här för utåt är jag fortfarande glad och social men vad ska jag göra, stänga ute alla? Positivt tänkande ger positiva känslor. När jag t.ex. fikar med mina vänner är jag uppåt osv men så fort jag kommer hem försvinner all min energi.
Det är mycket som vi unga bär på och det känns som att ingen tar oss på allvar. Man får en klapp på huvudet och löften om att det blir bättre sen. Men vi lever inte i framtiden, vi lever i nuet. Jag vill må bra nu.
Hade egentligen tänkt att skriva om vad jag har gjort i mitt liv som är bokrelaterat men jag behövde skriva av mig. Har hur som helst läst Emily Bronës Wuthering Heights (för ett skolprojekt) och jag måste nu läsa om The Picture of Dorian Gray för engelskan. Jag skulle tyckt att det var jätte kul om det inte var för att det känns som jag helt enkelt inte har tid.
Det är nya kurser, nya lärare - jag har kvar två lärare från förra året och den ena försvinner nästa termin då han blir pappaledig, mycket prov/uppgifter/läxor. Problemet är dock att ju mer man får att göra, ju stressigare blir man och blir jag stressad gör jag ingeting. Istället för att göra uppgifterna och få dem avklarade låser sig hjärnan och jag får inget gjort.
Vi kan ta projektarbetet som exempel. Det ska vara klart i april och jag har knappt kommit igång. Jag tror att det är så att när deadline:n är så långt borta känns det som man har all tid i världen, vilket man inte har. Första terminen är snart slut och inget har gjorts. Jag tror många i min ålder känner samma sak.
Den här stressen går ut över mig och jag tänker nu mynta ett nytt uttryck: SKOLDEPRESSION. Jag tror inte vuxna tar oss unga på allvar. Ni förstår inte hur stressigt vi har det. bara för att vi har en "jag bryr mig inte"-attityd utåt betyder det inte att allt är okej. Mina föräldrar tror att jag inte gör någotting för att de aldrig ser mig med en skolbok. Jag har turen att ha ett bra närtidsminne så jag brukar inte behöva plugga så mycket och jag tänker inte använda min fritid till att sitta med läxor. Endast vissa vuxna MÅSTE verkligen ta med sig jobbet hem varje dag.
Jag vet, vi går inte i skolan åtta timmar varje dag men jag påstår ändå att vi unga har det hårdare än vuxna. Vi har mycket mer press. Vi måste ha info om vitt skilda ämnen i huvudet (Hur är dansteori och Aristoteles relaterade?), vi blir ständigt bedömda och vi har ständig press på oss att prestera perfekt - annars är det vår framtid som åker i soptunnan. Samtidigt ska man bli vuxen, ta körkort, skaffa deltidsjobb. Och man ska göra allting med ett leende på läpparna.
Idag på svenskan fick jag reda på att jag bara fick VG på min uppsats. VG är fortfarande ett bra betyg men jag har inte haft VG i svenska sedan åttan. Jag blev självklart nedstämd och min lärare frågade hur jag tycker det går i skolan. "Jag bara flyter med." Det är så det är just nu. Jag bara flyter med. När lärarna planerar in tre prov på samma vecka (två som infaller på samma dag) och en stor presentation samtidigt som två av dagarna försvinner pga studiebesök ska en elev klaga men jag orkar helt enkelt inte. Jag bara nickar och ler och gör skiten, det påverkar såklart min prestation. Min lärare sa att jahg måste anstränga mig mer, som att jag inte anstränger mig redan nu? Skulle jag inte anstränga mig skulle jag totalt skita i att ens gå upp på morgonen.
Ett tecken på depression är att man inte tycker det man förut gillade är roligt längre. Sedan november har jag inte läst en enda bok för min egen skull. Jag har inte haft lust. Jag har inte haft ork. Jag har inte ens tittar på några av mina nya kostymdraman trots att det tar absolut noll energi att göra. Folk ser inte det här för utåt är jag fortfarande glad och social men vad ska jag göra, stänga ute alla? Positivt tänkande ger positiva känslor. När jag t.ex. fikar med mina vänner är jag uppåt osv men så fort jag kommer hem försvinner all min energi.
Det är mycket som vi unga bär på och det känns som att ingen tar oss på allvar. Man får en klapp på huvudet och löften om att det blir bättre sen. Men vi lever inte i framtiden, vi lever i nuet. Jag vill må bra nu.
Hade egentligen tänkt att skriva om vad jag har gjort i mitt liv som är bokrelaterat men jag behövde skriva av mig. Har hur som helst läst Emily Bronës Wuthering Heights (för ett skolprojekt) och jag måste nu läsa om The Picture of Dorian Gray för engelskan. Jag skulle tyckt att det var jätte kul om det inte var för att det känns som jag helt enkelt inte har tid.
