Den var underbar!
Alltså, Breakfast at Tiffany's var ju bara för charmig! Helt klart var den lite mer "vågad" än filmen, men fortfarande hyfsat tam i nuvarande tider. Den skiljer faktiskt förvånansvärt mycket från filmen men ändå bryr man sig inte, för både filmen och boken har den här...oskuldsfullheten även om det handlar om en call-girl. Jag var i alla fall otroligt lyrisk när jag kände igen citat som även finns med i filmen, t.ex. "It should take you exactly four seconds..." osv. Holiday - Holly - Golightly var helt fantastiskt skriven. Hennes nonchalans blandad med medkänsla var ju bara... Äh, den är skit bra helt enkelt, jag rekommenderar den verkligen.
Sedan innehåller ju boken ytterligare tre charmiga noveller - House of Flowers, A Diamond Guitar och A Christmas Memory. Min favorit av de tre är nog den sist nämnda. Den känns så sorgsen.
Jag vet inte riktigt vilken bok jag ska läsa härnäst. Antingen fortsätter jag på den här tråden och läser Truman Capotes In Cold Blood eller så gör jag en u-sväng och läser J.M. Barries Peter Pan. Jag är lite sugen på att läsa Harper Lees To Kill a Mockingbird också. Men men, jag tror faktiskt att det blir den förstnämnda. Det är den boken som ligger alldeles bredvid mig på sängen och jag måste ha läst den innan den sextonde, jag har bara lånat den från biblioteket. Men vi får se.
Jaha, vi hörs väl?
//Sefflon
Sedan innehåller ju boken ytterligare tre charmiga noveller - House of Flowers, A Diamond Guitar och A Christmas Memory. Min favorit av de tre är nog den sist nämnda. Den känns så sorgsen.
Jag vet inte riktigt vilken bok jag ska läsa härnäst. Antingen fortsätter jag på den här tråden och läser Truman Capotes In Cold Blood eller så gör jag en u-sväng och läser J.M. Barries Peter Pan. Jag är lite sugen på att läsa Harper Lees To Kill a Mockingbird också. Men men, jag tror faktiskt att det blir den förstnämnda. Det är den boken som ligger alldeles bredvid mig på sängen och jag måste ha läst den innan den sextonde, jag har bara lånat den från biblioteket. Men vi får se.
Jaha, vi hörs väl?
//Sefflon
Tankar och bok nr 5
Okej, Dvärgen var...så...ugh. Jag förstår inte riktigt vad som var meningen med den. Det fanns inte någon direkt handling utan hela boken var som hans, dvärgens alltså, dagbok och han skrev bara hur alla sög och hur han hatade dem. Även de han var imponerad av hatade han. Den var så långtråkig.
Dvärgens hat mot alla är ju ett tydligt tecken på avundsjuka. Hans hat mot allt kvinnligt kan vara pågund av att han blev såld av sin mamma. Han hat mot sin egen sort kan vara för att han inte vill bli påmind att han inte är som alla andra. Äh, jag orkar inte gå in på djupet mer. Jag vill bara glömma den.
Nästa bok blir Breakfast at Tiffany's av Truman Capote. Jag var så otroligt deppig för några dagar sedan och såg på filmen med Audrey Hepburn för att bli glad igen. Jag visste redan att den var baserad på en novella men när jag såg på extra materialet fick jag reda på att den tydligen är lite mer "vågad" så jag blev ju såklart tvungen att läsa den.
Men boken innehåller inte bara Breakfast at Tiffany's utan även andra berättelser men jag återkommer med vad jag tyckte när jag har läst klart den. Nu ska jag hämta lite yoghurt och se på gamla härliga musikaler. Såg Funny Face i morse och nu spelas Meet me in St. Louis medan jag skriver.
Vi hörs!
//Sefflon
Dvärgens hat mot alla är ju ett tydligt tecken på avundsjuka. Hans hat mot allt kvinnligt kan vara pågund av att han blev såld av sin mamma. Han hat mot sin egen sort kan vara för att han inte vill bli påmind att han inte är som alla andra. Äh, jag orkar inte gå in på djupet mer. Jag vill bara glömma den.
Nästa bok blir Breakfast at Tiffany's av Truman Capote. Jag var så otroligt deppig för några dagar sedan och såg på filmen med Audrey Hepburn för att bli glad igen. Jag visste redan att den var baserad på en novella men när jag såg på extra materialet fick jag reda på att den tydligen är lite mer "vågad" så jag blev ju såklart tvungen att läsa den.
Men boken innehåller inte bara Breakfast at Tiffany's utan även andra berättelser men jag återkommer med vad jag tyckte när jag har läst klart den. Nu ska jag hämta lite yoghurt och se på gamla härliga musikaler. Såg Funny Face i morse och nu spelas Meet me in St. Louis medan jag skriver.
Vi hörs!
//Sefflon
Galla
Okej, hur många stavfel fanns det i mitt förra inlägg? Har jag precis lärt mig stava eller?
Jag är inte klar med Dvärgen än, jag började inte att läsa den förrän imorse, men jag känner att jag måste spy lite galla över den. Alltså, allt han gör är att klaga på allt och alla omkring honom! Typ... "Jag respekterar honom...men jag HATAR honom!!" Okej, det där var en väldigt dåligt sammanfattning men i princip är det så jag upplever boken just nu.
Boken börjar med "Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppspropotionerna...", okej, är det bara jag som hatar när folk beskriver sig själva i böcker? Speciellt om de säger att de är attraktiva. Som i Lolita, Humbert påstår sig vara en stilig, smart, europé, blablabla... Men min första bild av honom när jag läste det var det totalt motsatta för jag var absolut säker på att han ljög och förskönade sanningen. Som i kontaktannonser i tidningen. När folk skriver "jag är vältränad" betyder det väl att de senast tränade förra året. Och "exotisk" är lika med 1/6 finne på min mammas sida. Men kanske är jag bara cynisk...
Är glad för jag har äntligen fått in internet till mitt rum, datorn suger alltså inte lika mycket nu.
Vi hörs när jag har läst klart, jag vet redan vilken nästa bok blir.
//Sefflon
Jag är inte klar med Dvärgen än, jag började inte att läsa den förrän imorse, men jag känner att jag måste spy lite galla över den. Alltså, allt han gör är att klaga på allt och alla omkring honom! Typ... "Jag respekterar honom...men jag HATAR honom!!" Okej, det där var en väldigt dåligt sammanfattning men i princip är det så jag upplever boken just nu.
Boken börjar med "Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppspropotionerna...", okej, är det bara jag som hatar när folk beskriver sig själva i böcker? Speciellt om de säger att de är attraktiva. Som i Lolita, Humbert påstår sig vara en stilig, smart, europé, blablabla... Men min första bild av honom när jag läste det var det totalt motsatta för jag var absolut säker på att han ljög och förskönade sanningen. Som i kontaktannonser i tidningen. När folk skriver "jag är vältränad" betyder det väl att de senast tränade förra året. Och "exotisk" är lika med 1/6 finne på min mammas sida. Men kanske är jag bara cynisk...
Är glad för jag har äntligen fått in internet till mitt rum, datorn suger alltså inte lika mycket nu.
Vi hörs när jag har läst klart, jag vet redan vilken nästa bok blir.
//Sefflon
Försoning
Jag skrev ett långt och djupgående inlägg om vad jag tyckte om Försoning, sedan slant mitt finger och jag råkade radera hela inlägget. Jag är så arg på mig själv och min jäkla skit laptop, varför måste tangetbordet vara så jävla litet!
Om jag ska göra en snabb recap på vad jag hade skrivit, det var ungefär så här:
Boken är avseväst bättre än filmen. Alla som gillade filmen måste läsa boken, alla som inte gillade filem borde läsa boken och förvånas över hur mycket av dess charm som filmen missade. Alla som inte ens sett filmen borde läsa boken först och sedan se filmen, det förstör upplevelsen lite om man gör det åt andra hållet. Så var det i alla fall för mig.
Jag känner en ny medömkan för Brionys situation, jag trodde att jag skulle hata henne när jag började läsa men tillslut tycker man bara synd om henne - även om hon faktiskt får skyll sig själv.
Jag blev otroligt irriterad över hur Robbie och Cecilia inte berättar för Briony vad som egentligen pågick i biblioteket när hon avbröt dem, varför lämnade de henne bara där utan ett ord och gick till matsalen för middagen? Allt kunde kanske ha undgåtts! Visst, det var väl pinsamt men de borde ju förstå att hon kan ha missförstått vad som hade hänt? Hon var ju ändå bara tretton och de visste vilken fantasi hon har!
Favoritkaraktären var faktiskt Emily Tallis, Brionys mamma. Även om hon inte har en så stor roll i boken så känner i alla fall jag mycket för henne och hennes situation i livet. Det faktum att hennes barn inte ens kallar henne mamma är ju bara för sorgligt.
Okej, mitt humör har lugnat ner säg lite (jag var verkligen påväg att slänga datorn i golvet, jag tror inte min mamma hade varit så glad om jag faktiskt hade gjort) och jag kan berätta vilken min nästa bok blir.
Jag tänkte läsa (jag blev snarare tvingad) Pär Lagerkvists Dvärgen. Vi har fått i uppgift att läsa den i skolan och jag har skjutit up det tills nu. Jag har tyvärr ingen bild då jag har vägrat att ta hem den så den ligger fortfarande undangömdi mitt skåp i skolan. Jag tänkte att jag kan slå två flugor i en smäll och läsa den som bok nr 4. Så jag börjar på måndag när jag är tillbaka i skolan (jag skulle i alla fall inte ha tid att börja läsa den nu, jag måste kunna alla länder i Afrika och Europa + Europa's huvudstder tills på måndag och jag har inte ens börjat plugga än - jag vill inte!).
*Suck* Vi hörs väl...
//Sefflon
Om jag ska göra en snabb recap på vad jag hade skrivit, det var ungefär så här:
Boken är avseväst bättre än filmen. Alla som gillade filmen måste läsa boken, alla som inte gillade filem borde läsa boken och förvånas över hur mycket av dess charm som filmen missade. Alla som inte ens sett filmen borde läsa boken först och sedan se filmen, det förstör upplevelsen lite om man gör det åt andra hållet. Så var det i alla fall för mig.
Jag känner en ny medömkan för Brionys situation, jag trodde att jag skulle hata henne när jag började läsa men tillslut tycker man bara synd om henne - även om hon faktiskt får skyll sig själv.
Jag blev otroligt irriterad över hur Robbie och Cecilia inte berättar för Briony vad som egentligen pågick i biblioteket när hon avbröt dem, varför lämnade de henne bara där utan ett ord och gick till matsalen för middagen? Allt kunde kanske ha undgåtts! Visst, det var väl pinsamt men de borde ju förstå att hon kan ha missförstått vad som hade hänt? Hon var ju ändå bara tretton och de visste vilken fantasi hon har!
Favoritkaraktären var faktiskt Emily Tallis, Brionys mamma. Även om hon inte har en så stor roll i boken så känner i alla fall jag mycket för henne och hennes situation i livet. Det faktum att hennes barn inte ens kallar henne mamma är ju bara för sorgligt.
Okej, mitt humör har lugnat ner säg lite (jag var verkligen påväg att slänga datorn i golvet, jag tror inte min mamma hade varit så glad om jag faktiskt hade gjort) och jag kan berätta vilken min nästa bok blir.
Jag tänkte läsa (jag blev snarare tvingad) Pär Lagerkvists Dvärgen. Vi har fått i uppgift att läsa den i skolan och jag har skjutit up det tills nu. Jag har tyvärr ingen bild då jag har vägrat att ta hem den så den ligger fortfarande undangömdi mitt skåp i skolan. Jag tänkte att jag kan slå två flugor i en smäll och läsa den som bok nr 4. Så jag börjar på måndag när jag är tillbaka i skolan (jag skulle i alla fall inte ha tid att börja läsa den nu, jag måste kunna alla länder i Afrika och Europa + Europa's huvudstder tills på måndag och jag har inte ens börjat plugga än - jag vill inte!).
*Suck* Vi hörs väl...
//Sefflon
The Green Mile och bok nr 3!
Hejsan, hoppas alla hade en trevlig första jobb-/skoldag under veckan! För mig blev det en chock-start på torsdagen med lektioner från 8 till 16.15. Sedan var det att skynda hem, byta om och kasta sig iväg till träningen. Men men, nu ska jag inte babbla om mig själv (jag lovade ju i mitt första inlägg att jag inte skulle tjata om vad jag gjorde på dagarna).
Jag läste ut Stephen Kings The Green Mile för någon timme sedan och ni kanske trodde att filmen var bra, och det är den, men boken är faktiskt (enligt mig då) bättre! Man skrattar, man gråter (okej, jag grät kanske inte - jag gör inte det så ofta - men ledsen blev jag!), man blir arg...ja, man får plocka fram hela sortimentet av känslor.
Jag levde mig in så mycket i boken att jag satt och suckade och fnyste över saker som hände. Min kompis sa att hon nog var tvungen att läsa den då hon tycker det är ett gott tecken om man faktiskt reagerar med ljud över något som händer innanför pärmarna.
Det enda jag tyckte var smått störande i boken var att all dialog var skriven i "talspråk", karaktärerna använde alltså slang och tappade stavelser och så vidare som man gör när man pratar. Jag vet att Stephen King alltid skriver sin dialog så och det är kanske bara jag som stör mig på det men så är det, och så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Det var faktiskt därför jag inte kunde ta mig igenom Utvandrarna för några år sedan, jag blev så irriterad på småländskan. Visst gör det att man kan leva sig in i berättelsen lite bättre men jag som är en sån grammatik-freak klarar inte av det. Lyckligtvis var The Green Mile så bra att jag kunde se förbi det.
Min favoritkaraktär var såklart John Coffey - like the drink, only not spelled the same, hur kan man inte älska honom och känna medlidande? Allt var så jäkla orättvist - speciellt på slutet (SPOILER ALERT!) när de bara lät honom bli satt i stolen, jag blev lika frustrerad som Pauls fru! Det var en av flera gånger då jag satt och fnyste medan jag läste.
Värsta karaktären var såklart Percy. Wharton ville man såklart bara kräkas över men han var iallafall smått galen, Percy var fan bara elak. Jag ville bara hoppa in i boken och slå honom - hårt. Var överlyckligt över vad som hände med honom.
Sista kapitlet, när han pratar om sin fru, var bara så sorgligt. Man känner verkligen hur hjälplös och utmattad han är. Och den sista meningen i det kapitlet är nog faktiskt den bästa i hela boken. Den knyter ihop den där röda tråden på ett så snyggt sätt. "We each owe a death, there are no exceptions, I know that, but sometimes, oh God, the Green Mile is so long." Så snyggt.
Det första Stephen King verket jag läste var faktiskt hans biografi/skrivguide Att Skriva och jag förälskade mig i hans sätt att skriva, jag hade därför höga förväntningar när jag läste min första Stephen King roman: Misery. Dock var jag inte överförtjust i den och tyckte faktiskt Stephen King var lite överskattad. Men nu...alltså, Stephen King - I salute you.
Oh! kan också påpeka att den är värd att läsa på engelska, det är enkelt språk och enkel grammatik, jag tror nog att de flesta som gått ut nian kan läsa den på original språk.
Men nu går vi vidare. Nästa man/bok till rakning/läsning blir...
Ian McEwans Försoning! Yay! Jag har sett filmen redan och jag tyckte om den (fast jag vet inte hur mycket mitt gillande var påverkat av det fantastiska fotot) så när jag såg den här på Akademibokhandeln i Nacka Forum förra helgen kände jag mig tvungen att ta med den hem. Jag har hört att flera fans av boken tyckte att filmen inte gjorde den rättvisa så jag har stora förhoppningar. Vanligtvis skulle jag ha väntat med att börja läsa den tills på måndag men jag är så inne på att läsa nu att jag måste börja ikväll.
Hörs när jag är klar, ciao!
//Sefflon
Jag läste ut Stephen Kings The Green Mile för någon timme sedan och ni kanske trodde att filmen var bra, och det är den, men boken är faktiskt (enligt mig då) bättre! Man skrattar, man gråter (okej, jag grät kanske inte - jag gör inte det så ofta - men ledsen blev jag!), man blir arg...ja, man får plocka fram hela sortimentet av känslor.
Jag levde mig in så mycket i boken att jag satt och suckade och fnyste över saker som hände. Min kompis sa att hon nog var tvungen att läsa den då hon tycker det är ett gott tecken om man faktiskt reagerar med ljud över något som händer innanför pärmarna.
Det enda jag tyckte var smått störande i boken var att all dialog var skriven i "talspråk", karaktärerna använde alltså slang och tappade stavelser och så vidare som man gör när man pratar. Jag vet att Stephen King alltid skriver sin dialog så och det är kanske bara jag som stör mig på det men så är det, och så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Det var faktiskt därför jag inte kunde ta mig igenom Utvandrarna för några år sedan, jag blev så irriterad på småländskan. Visst gör det att man kan leva sig in i berättelsen lite bättre men jag som är en sån grammatik-freak klarar inte av det. Lyckligtvis var The Green Mile så bra att jag kunde se förbi det.
Min favoritkaraktär var såklart John Coffey - like the drink, only not spelled the same, hur kan man inte älska honom och känna medlidande? Allt var så jäkla orättvist - speciellt på slutet (SPOILER ALERT!) när de bara lät honom bli satt i stolen, jag blev lika frustrerad som Pauls fru! Det var en av flera gånger då jag satt och fnyste medan jag läste.
Värsta karaktären var såklart Percy. Wharton ville man såklart bara kräkas över men han var iallafall smått galen, Percy var fan bara elak. Jag ville bara hoppa in i boken och slå honom - hårt. Var överlyckligt över vad som hände med honom.
Sista kapitlet, när han pratar om sin fru, var bara så sorgligt. Man känner verkligen hur hjälplös och utmattad han är. Och den sista meningen i det kapitlet är nog faktiskt den bästa i hela boken. Den knyter ihop den där röda tråden på ett så snyggt sätt. "We each owe a death, there are no exceptions, I know that, but sometimes, oh God, the Green Mile is so long." Så snyggt.
Det första Stephen King verket jag läste var faktiskt hans biografi/skrivguide Att Skriva och jag förälskade mig i hans sätt att skriva, jag hade därför höga förväntningar när jag läste min första Stephen King roman: Misery. Dock var jag inte överförtjust i den och tyckte faktiskt Stephen King var lite överskattad. Men nu...alltså, Stephen King - I salute you.
Oh! kan också påpeka att den är värd att läsa på engelska, det är enkelt språk och enkel grammatik, jag tror nog att de flesta som gått ut nian kan läsa den på original språk.
Men nu går vi vidare. Nästa man/bok till rakning/läsning blir...
Ian McEwans Försoning! Yay! Jag har sett filmen redan och jag tyckte om den (fast jag vet inte hur mycket mitt gillande var påverkat av det fantastiska fotot) så när jag såg den här på Akademibokhandeln i Nacka Forum förra helgen kände jag mig tvungen att ta med den hem. Jag har hört att flera fans av boken tyckte att filmen inte gjorde den rättvisa så jag har stora förhoppningar. Vanligtvis skulle jag ha väntat med att börja läsa den tills på måndag men jag är så inne på att läsa nu att jag måste börja ikväll.
Hörs när jag är klar, ciao!
//Sefflon
Tankar och bok nr 2
Blev klar med Lolita för någon dag sedan, så vad tyckte jag då? Tja...bra men skruvad. I och för sig gillar jag skruvade böcker så den passade mig som handsken. ^^
Jag tror dock att jag kan ha missat mycket i och med att jag läste den på engelska. Trots att jag har läst många böcker på engelska tidigare så är Lolita i en annan liga. Många ord som jag inte kände till sedan tidigare - ska nog läsa den på svenska någon gång.
Den var mycket intressant, jag gillar hur författaren inte försöker försköna något eller försvara Humberts handlingar. Man är verkligen inuti Humberts huvud och varför skulle han försvara sig själv, han tycker ju inte att han gjorde något fel...
Min favoritkaraktär (inte för att det fanns så många att välja mellan) var Dolores/Dolly/Lola/Lo/Lolita. Även om hon beskrivs som något otrevlig och manipulerande (lite som jag faktiskt, mohahaha...) så beundrar jag ändå hennes styrka i situationen. Jag tycker också synd om henne, det är ju ändå hennes barndom som han tar.
Visst kan man ibland tycka att hon får skylla sig själv lite, speciellt i scenen efter Humbert hämtar henne från lägret men jag tror inte att hon själv förstår vad hon gör, hon är ju ändå bara 12 år vid den tidpunkten i boken. Och när hon senare "manipulerar" Humbert för att få sin vilja fram genom sin kropp så känns det ändå som att hon bra försöker göra det bästa av situationen. Om man har läst andra böcker med liknande tema men som bygger på verkigheten så finns det ofta såna här scener där de "tillåter" förövaren göra vad han vill i utbyte mot att han t.ex. låter dem vara i några dagar.
Så jag tycker både att med tanke på situationen så är Dolores väldigt stark och modig, hon lyckas ju ändå fly tillslut.
Hur som haver, bok nr 2 blir...
...Stephen King's The Green Mile, även denna läsar jag på engelska (dock tror jag att det blir mycket lättare, Stephen King's böcker brukar inte vara så komplicerade när det gäller grammatik).
Jag har tidigare läst Stephen King's Misery och Att Skriva och jag gillade dem, sedan har ju The Green Mile ett väldigt bra rykte så jag tror att jag kommer gilla den. Jag berättar mer när jag har läst ut den.
Bye!
//Sefflon
Bok nr 1
Gott nytt år allihopa! Jag hoppas att ni har haft en trevlig jul och att ni hade en kul nyårsafton.
Eftersom den första januari råkade vara en torsdag så tänker jag inte börja med en helt ny bok, nej istället ska jag fortsätta läsa en bok som jag redan har påbörjat. Det kanske kan ses som fusk men eftersom det har gått veckor sedan jag senast läste ur den så tänker jag inte se det som det. Men jag skäms lite när jag tänker på hur lång tid det har tagit för mig att läsa den här boken, jag har haft så mycket att göra i skolan så jag har inte haft tid och nu på lovet har jag bara inte haft lust. Men nu ska det som sagt bli ändring.
Jag ska kanske berätta vilken bok som blir den första? Jo, det är Vladimir Nabokov's Lolita. Bra val eller hur? Den är på 309 sidor och jag har ungefär hälften kvar plus efterord. Jag läser den på originalspråk som i detta fall är engelska.
Än så länge tycker jag om den men jag berättar mer på måndag.
Vi hörs!
//Sefflon
Eftersom den första januari råkade vara en torsdag så tänker jag inte börja med en helt ny bok, nej istället ska jag fortsätta läsa en bok som jag redan har påbörjat. Det kanske kan ses som fusk men eftersom det har gått veckor sedan jag senast läste ur den så tänker jag inte se det som det. Men jag skäms lite när jag tänker på hur lång tid det har tagit för mig att läsa den här boken, jag har haft så mycket att göra i skolan så jag har inte haft tid och nu på lovet har jag bara inte haft lust. Men nu ska det som sagt bli ändring.
Jag ska kanske berätta vilken bok som blir den första? Jo, det är Vladimir Nabokov's Lolita. Bra val eller hur? Den är på 309 sidor och jag har ungefär hälften kvar plus efterord. Jag läser den på originalspråk som i detta fall är engelska.
Än så länge tycker jag om den men jag berättar mer på måndag.
Vi hörs!
//Sefflon
