The Green Mile och bok nr 3!
Hejsan, hoppas alla hade en trevlig första jobb-/skoldag under veckan! För mig blev det en chock-start på torsdagen med lektioner från 8 till 16.15. Sedan var det att skynda hem, byta om och kasta sig iväg till träningen. Men men, nu ska jag inte babbla om mig själv (jag lovade ju i mitt första inlägg att jag inte skulle tjata om vad jag gjorde på dagarna).
Jag läste ut Stephen Kings The Green Mile för någon timme sedan och ni kanske trodde att filmen var bra, och det är den, men boken är faktiskt (enligt mig då) bättre! Man skrattar, man gråter (okej, jag grät kanske inte - jag gör inte det så ofta - men ledsen blev jag!), man blir arg...ja, man får plocka fram hela sortimentet av känslor.
Jag levde mig in så mycket i boken att jag satt och suckade och fnyste över saker som hände. Min kompis sa att hon nog var tvungen att läsa den då hon tycker det är ett gott tecken om man faktiskt reagerar med ljud över något som händer innanför pärmarna.
Det enda jag tyckte var smått störande i boken var att all dialog var skriven i "talspråk", karaktärerna använde alltså slang och tappade stavelser och så vidare som man gör när man pratar. Jag vet att Stephen King alltid skriver sin dialog så och det är kanske bara jag som stör mig på det men så är det, och så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Det var faktiskt därför jag inte kunde ta mig igenom Utvandrarna för några år sedan, jag blev så irriterad på småländskan. Visst gör det att man kan leva sig in i berättelsen lite bättre men jag som är en sån grammatik-freak klarar inte av det. Lyckligtvis var The Green Mile så bra att jag kunde se förbi det.
Min favoritkaraktär var såklart John Coffey - like the drink, only not spelled the same, hur kan man inte älska honom och känna medlidande? Allt var så jäkla orättvist - speciellt på slutet (SPOILER ALERT!) när de bara lät honom bli satt i stolen, jag blev lika frustrerad som Pauls fru! Det var en av flera gånger då jag satt och fnyste medan jag läste.
Värsta karaktären var såklart Percy. Wharton ville man såklart bara kräkas över men han var iallafall smått galen, Percy var fan bara elak. Jag ville bara hoppa in i boken och slå honom - hårt. Var överlyckligt över vad som hände med honom.
Sista kapitlet, när han pratar om sin fru, var bara så sorgligt. Man känner verkligen hur hjälplös och utmattad han är. Och den sista meningen i det kapitlet är nog faktiskt den bästa i hela boken. Den knyter ihop den där röda tråden på ett så snyggt sätt. "We each owe a death, there are no exceptions, I know that, but sometimes, oh God, the Green Mile is so long." Så snyggt.
Det första Stephen King verket jag läste var faktiskt hans biografi/skrivguide Att Skriva och jag förälskade mig i hans sätt att skriva, jag hade därför höga förväntningar när jag läste min första Stephen King roman: Misery. Dock var jag inte överförtjust i den och tyckte faktiskt Stephen King var lite överskattad. Men nu...alltså, Stephen King - I salute you.
Oh! kan också påpeka att den är värd att läsa på engelska, det är enkelt språk och enkel grammatik, jag tror nog att de flesta som gått ut nian kan läsa den på original språk.
Men nu går vi vidare. Nästa man/bok till rakning/läsning blir...
Ian McEwans Försoning! Yay! Jag har sett filmen redan och jag tyckte om den (fast jag vet inte hur mycket mitt gillande var påverkat av det fantastiska fotot) så när jag såg den här på Akademibokhandeln i Nacka Forum förra helgen kände jag mig tvungen att ta med den hem. Jag har hört att flera fans av boken tyckte att filmen inte gjorde den rättvisa så jag har stora förhoppningar. Vanligtvis skulle jag ha väntat med att börja läsa den tills på måndag men jag är så inne på att läsa nu att jag måste börja ikväll.
Hörs när jag är klar, ciao!
//Sefflon
Jag läste ut Stephen Kings The Green Mile för någon timme sedan och ni kanske trodde att filmen var bra, och det är den, men boken är faktiskt (enligt mig då) bättre! Man skrattar, man gråter (okej, jag grät kanske inte - jag gör inte det så ofta - men ledsen blev jag!), man blir arg...ja, man får plocka fram hela sortimentet av känslor.
Jag levde mig in så mycket i boken att jag satt och suckade och fnyste över saker som hände. Min kompis sa att hon nog var tvungen att läsa den då hon tycker det är ett gott tecken om man faktiskt reagerar med ljud över något som händer innanför pärmarna.
Det enda jag tyckte var smått störande i boken var att all dialog var skriven i "talspråk", karaktärerna använde alltså slang och tappade stavelser och så vidare som man gör när man pratar. Jag vet att Stephen King alltid skriver sin dialog så och det är kanske bara jag som stör mig på det men så är det, och så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Det var faktiskt därför jag inte kunde ta mig igenom Utvandrarna för några år sedan, jag blev så irriterad på småländskan. Visst gör det att man kan leva sig in i berättelsen lite bättre men jag som är en sån grammatik-freak klarar inte av det. Lyckligtvis var The Green Mile så bra att jag kunde se förbi det.
Min favoritkaraktär var såklart John Coffey - like the drink, only not spelled the same, hur kan man inte älska honom och känna medlidande? Allt var så jäkla orättvist - speciellt på slutet (SPOILER ALERT!) när de bara lät honom bli satt i stolen, jag blev lika frustrerad som Pauls fru! Det var en av flera gånger då jag satt och fnyste medan jag läste.
Värsta karaktären var såklart Percy. Wharton ville man såklart bara kräkas över men han var iallafall smått galen, Percy var fan bara elak. Jag ville bara hoppa in i boken och slå honom - hårt. Var överlyckligt över vad som hände med honom.
Sista kapitlet, när han pratar om sin fru, var bara så sorgligt. Man känner verkligen hur hjälplös och utmattad han är. Och den sista meningen i det kapitlet är nog faktiskt den bästa i hela boken. Den knyter ihop den där röda tråden på ett så snyggt sätt. "We each owe a death, there are no exceptions, I know that, but sometimes, oh God, the Green Mile is so long." Så snyggt.
Det första Stephen King verket jag läste var faktiskt hans biografi/skrivguide Att Skriva och jag förälskade mig i hans sätt att skriva, jag hade därför höga förväntningar när jag läste min första Stephen King roman: Misery. Dock var jag inte överförtjust i den och tyckte faktiskt Stephen King var lite överskattad. Men nu...alltså, Stephen King - I salute you.
Oh! kan också påpeka att den är värd att läsa på engelska, det är enkelt språk och enkel grammatik, jag tror nog att de flesta som gått ut nian kan läsa den på original språk.
Men nu går vi vidare. Nästa man/bok till rakning/läsning blir...
Ian McEwans Försoning! Yay! Jag har sett filmen redan och jag tyckte om den (fast jag vet inte hur mycket mitt gillande var påverkat av det fantastiska fotot) så när jag såg den här på Akademibokhandeln i Nacka Forum förra helgen kände jag mig tvungen att ta med den hem. Jag har hört att flera fans av boken tyckte att filmen inte gjorde den rättvisa så jag har stora förhoppningar. Vanligtvis skulle jag ha väntat med att börja läsa den tills på måndag men jag är så inne på att läsa nu att jag måste börja ikväll.
Hörs när jag är klar, ciao!
//Sefflon
Kommentarer
Trackback
