Dear reader...

Ber redan nu om ursäkt för det här inlägget blir nog lite långt.

När jag såg den här boken i min lokala bokhandel drogs jag till den som en insekt mot ljuset. Den hade en snyggt omslag och vilke bokälskare som helst blir direkt uppmärksam och ordet "bokhandel" nämns.

Brev från en bokhandel är skriven av amerikanskan Helene Hanff och består av 20 års brevväxling mellan henne och ett antikvariat i London. Läser man romaner som består endast av brev tycker jag att det ibland kan bli lite opersonligt, det kan i och för sig ha att göra med att det då är uppdiktade personer som skriver och inte riktiga människor.

Men den här boken liksom smög sig på en, och innan jag visste det så kände jag redan något för personerna som har skrivit breven. Trots att man egentligen inte får reda på något annat än vad de heter och lite grann om deras familjer som nämns i förbifarten (och självklart alla böcker som Helene vill ha) så kände jag mer för de här människorna än vad har gjort för romanfigurer som har blivit lämnade, kära, arbetslösa osv.

När Frank - den av antikvariatets anställda som i princip sköter hela stället och som skriver de flesta av breven till Helene - dog efter 20 års brevväxling (som har sammanfattats på knappt 100 sidor) blev jag själv förvånad över hur jag reagerade. Trots att Helene får reda på det genom ett ganska opersonligt brev från en sekreterare fick jag genast tårar i ögonen. Mycket beundransvärt att få mig att gråta över en människa som jag knappt vet något om och som dog för 40 år sedan. Jag undrar om Helene Hanff själv grät när hon fick brevet.

Den sista delen av boken består av dagboken som Helene skrev när hon tillslut kom till London, det är två år efter Franks död och antikvariatet har stängt. Det är på grund av att hennes bok 84, Charing Cross Road - som är antikvariatets adress och titeln på den första delen av min bok heter - ska bli utgiven i England.

Till en början får hon inte riktigt den där London-känslan som hon trodde hon skulle känna och jag känner igen mig i det. När jag själv åkte till London i vintras kändes det som ett enda anti-climax, inget var som jag hade tänkt mig. Att hon sedan ändrar sig kan man förstå när man läser boken, för hon träffar så många människor och får se så mycket saker som jag själv önskar att jag hade upplevt på min resa. Tyvärr körde jag hela turist-grejen och ångrar nu att jag inte hann gå på muséerna eller promenera i parkerna.

Helene Hanff och jag verkar ha samma känsla för England. Vi har idoliserat London och engelsmännen för att upptäcka att verkligheten inte riktigt är som de där filmerna och böckerna man har växt upp med. De var inga män med posh dialekt klädda i slips och plommonstop (let's face it, deras riktiga dialekt låter hemskt och de bär bara fotbollströjor), men trots att jag har varit i London och mina drömmar krossats hoppas jag ändå att jag en dag kommer åka tillbaka och hitta min pittoreska lilla by där alla känner alla och inget har förändrats sen 50-talet.

Kanske hittar Helene sin drömstad för att hon var där under tidigt 70-tal, mycket har förändrats under de närmsta 30 åren. Okej, nu svamlar jag lite, tillbaka till boken.

Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut men tyvärr så är den bara lite över 200 sidor lång. Den var helt underbar och den kändes som sagt mycket personlig, som att den skrevs just för mig. Jag ska genast beställa en utgåva på engelska också så jag kan läsa den på original språk, den är säkert ännu bättre då!

Vet inte riktigt hur jag ska avsluta men den här boken har fått mig att verkligen vilja åka tillbaka till England och uppleva allt det jag missade, för det känns som så mycket nu. Men jag antar att mina fyra dagar knappast kan jämföras med hennes besök på fem veckor?

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla, för det är inte bara en liten kärleksförklaring till England och dess huvudstad utan även en kärleksförklaring till det vi alla älskar - böcker.

Vi hörs,

//Sefflon