Confessions of a Jane Austen Addict
Blev i natt klar med Confessions of a Jane Austen Addict. Satt uppe och läste till 4-tiden, vilket helt förstörde min plan att gå upp tidigt och träna - klockan närmar sig nu två och jag har ännu inte stuckit iväg. ^^ Hur som helst måste jag nog säga att jag är lite besviken.
Jag tror jag tillät mig bli lite distraherad av titeln. Jag såg Jane Austen och tänkte "Åååh, Jane Austen! Måste läsa!". Vistt spelar Austen och hennes romaner en stor roll i huvudkaraktärens (Courtney/Jane) liv - dvs hon drömmer sig bort till Darcy och Ferras så fort och har fått sitt hjärta krossat - och visst omnämns Austen ofta men det är ändå inte tillräckligt för en Austen-fanatiker som mig.
Boken överlever på grund av kopplingen till Austen, för historien i sig själv är tråkig och saknar spänning. Faktumet att vår hjältinna har hamnat i fel århundrade skulle ha kunnat tillföra många roliga scener men tyvärr löser sig problematiken av att vara 200 år tillbaka i tiden med att hon har Jane Mansfields (personen som hon vaknar upp som) minnen.
Det finns inte heller något fantastiskt kärleksintresse att dregla över. Mr Edgeworth är en tam version av Edward Ferrars eller Överste Brandon (och let's face it, de var ändå ganska tama från början) och det finns ingen intressant Wickham/Willoughby figur som vi alla älskar att hata och som riskerar att äventyra vår hjältinnas rykte (utom en kort scen i ett väldigt sent kapitel). Jag väntade ivrigt på att en ny karaktär ska komma och förföra Courtney/Jane, det finns en scen då hon är på en slags festival/tivoli och någon blir lite närgången men hon blir såklart räddad av en välklädd man. Äntligen! tänkte jag, nu dyker han upp - men nej, han försvann lika fort som han hade kommit och nämndes inte igen. Kanske har jag läst för många romaner? ^^
Dock är det skönt att höra att allt inte är en bädd av rosor när det kommer till regency-eran. Det är omväxlande att få höra om stadens stank och den dåliga hygienen, något som aldrig nämns i Austens böcker.
Något jag väntade på under tiden jag läste var Courtney/Janes möte med Jane Austen själv, då Stolthet & Fördom och Förnuft & Känsla har blivit publicerade (Courtney läser under sin tid som Jane förstahands upplagor av dem, jag kräks nästan av avundsjuka). Precis när jag tänkte att det aldrig skulle inträffa, och hur mycket jag skulle klaga i blogginlägget jag skulle skriva, dyker hon upp! Tyvärr blir dock mötet inte så lyckat och Jane Austen försvinner ner för gatan i tron om att Courtney/Jane är lite galen. Inte heller hon dyker inte upp igen.
Slutet förvirrade mig något. Vad jag har förstått så kom Jane och Courtney tillbaka till sina egna kroppar men allt hände så snabbt. Hela boken kändes faktiskt något stressad på slutet.
Jag var inte nöjd med den här boken och förväntade mig mer. Om man vill läsa eller se en berättelse om en ung Austen-fanatiker som hamnar i regency-eran rekommenderar jag hellre att ni tittar på den brittiska tv-serien Lost in Austen. Mycket roligare och det är en härlig tvist på vår kära Stolthet & Fördom som vi alla känner så väl. Visst, denna mr Darcy kan inte mäta sig med Firth's men han är bättre än mr Edgeworth. ^^ Och ja, ni får en trailer så ni får se.
Vi hörs,
//Sefflon
Jag tror jag tillät mig bli lite distraherad av titeln. Jag såg Jane Austen och tänkte "Åååh, Jane Austen! Måste läsa!". Vistt spelar Austen och hennes romaner en stor roll i huvudkaraktärens (Courtney/Jane) liv - dvs hon drömmer sig bort till Darcy och Ferras så fort och har fått sitt hjärta krossat - och visst omnämns Austen ofta men det är ändå inte tillräckligt för en Austen-fanatiker som mig.
Boken överlever på grund av kopplingen till Austen, för historien i sig själv är tråkig och saknar spänning. Faktumet att vår hjältinna har hamnat i fel århundrade skulle ha kunnat tillföra många roliga scener men tyvärr löser sig problematiken av att vara 200 år tillbaka i tiden med att hon har Jane Mansfields (personen som hon vaknar upp som) minnen.
Det finns inte heller något fantastiskt kärleksintresse att dregla över. Mr Edgeworth är en tam version av Edward Ferrars eller Överste Brandon (och let's face it, de var ändå ganska tama från början) och det finns ingen intressant Wickham/Willoughby figur som vi alla älskar att hata och som riskerar att äventyra vår hjältinnas rykte (utom en kort scen i ett väldigt sent kapitel). Jag väntade ivrigt på att en ny karaktär ska komma och förföra Courtney/Jane, det finns en scen då hon är på en slags festival/tivoli och någon blir lite närgången men hon blir såklart räddad av en välklädd man. Äntligen! tänkte jag, nu dyker han upp - men nej, han försvann lika fort som han hade kommit och nämndes inte igen. Kanske har jag läst för många romaner? ^^
Dock är det skönt att höra att allt inte är en bädd av rosor när det kommer till regency-eran. Det är omväxlande att få höra om stadens stank och den dåliga hygienen, något som aldrig nämns i Austens böcker.
Något jag väntade på under tiden jag läste var Courtney/Janes möte med Jane Austen själv, då Stolthet & Fördom och Förnuft & Känsla har blivit publicerade (Courtney läser under sin tid som Jane förstahands upplagor av dem, jag kräks nästan av avundsjuka). Precis när jag tänkte att det aldrig skulle inträffa, och hur mycket jag skulle klaga i blogginlägget jag skulle skriva, dyker hon upp! Tyvärr blir dock mötet inte så lyckat och Jane Austen försvinner ner för gatan i tron om att Courtney/Jane är lite galen. Inte heller hon dyker inte upp igen.
Slutet förvirrade mig något. Vad jag har förstått så kom Jane och Courtney tillbaka till sina egna kroppar men allt hände så snabbt. Hela boken kändes faktiskt något stressad på slutet.
Jag var inte nöjd med den här boken och förväntade mig mer. Om man vill läsa eller se en berättelse om en ung Austen-fanatiker som hamnar i regency-eran rekommenderar jag hellre att ni tittar på den brittiska tv-serien Lost in Austen. Mycket roligare och det är en härlig tvist på vår kära Stolthet & Fördom som vi alla känner så väl. Visst, denna mr Darcy kan inte mäta sig med Firth's men han är bättre än mr Edgeworth. ^^ Och ja, ni får en trailer så ni får se.
Vi hörs,
//Sefflon
Kommentarer
Trackback
