Mord, Jane Austen och bok nr 13
Läste klart Mordbyn i måndags på bussen hem och den var helt okej. Det var skönt att låte hjärnan vila lite genom att läsa på svenska igen och boken var både kort och lättläst.
Mordbyn kom ut 2006 och är skriven av Andrea Maria Schenkel. Boken bygger på en verklig händelse som utspelades i Tyskland 1955. En hel familj hittas döda på sin ensliga gård och ingen vet vad som har hänt, dock har alla en idé om vad som har skett i huset mellan fadern och dottern...
Historien är bra och man fick all information, dock kunde den med lätthet utvecklats till en längre roman. I och för sig är den korta längden kanske en del av charmen?
Jag har även hunnit läsa klart ännu en bok, alltså bok nr 12, tills idag. Det var Jane Austen-klubben av Karen Jay Fowler. Köpte den för några år sedan endast pågrund av titeln men har inte börjat läsa den förrän igår. Jag såg nämligen filmen för några veckor sedan och kom ihåg att jag hade boken hemma.
Den var okej, underhållande och lättsam jämfört med det jag har läst den senaste tiden. Jag tror jag behövde läsa något roligt för en gångs skull. Har väl egentligen inte så mycket att säga om själva boken men den handlar om en grupp kvinnor (och en man) som bildar en bokklubb där man endast läser Jane Austens verk.
När jag läste den blev jag så inspirerad till att själv vara med i en bokklubb men jag är en sån person som verkligen inte kan analysera böcker, jag kan inte se dolda budskap i allt och alla. När jag läste Jane Eyre och man kommer till den galna kvinnan i torner tänkte inte jag "ja, det är ju självklart en symbol för kvinnans förtryckta sexualitet", jag tänkte "jaha, en kvinna på vinden". Jag är verkligen inte någon som kan sitta och diskutera en bok, film, etc. i timmar. Jag kan inte vända ut och in på en bok för det förstör faktiskt upplevelens för mig. Till exempel, ser jag en film ensam som jag älskar kommar jag älska den i all oändlighet, men om jag ser en film med någon annan så spelar det ingen roll om jag älskade den, min uppfattning av filmen förstörs så fort man börjar prata om den påvägen hem för helt plötsligt synar man den i sömmarna och kompisens tankar nästlar sig in i ens hjärna. Jag vill verkigen kunna vara en person som kan diskutera utan att förstöra upplevelsen, men jag är kanske för ytlig? Jag ser bara skalet och inte det underliggande temat. Fast...om jag tänker efter lite, är det inte de filmer som antigen är otroligt simpla eller otroligt konstnärliga som blir populära hos kritiker? Är det kanske för att de inte kan förstå sig på dem heller, så de kan inte förstöra dem genom att överanalysera?
Jag blev väldigt sugen på att starta en egen bokklubb när jag läste den här boken, jag går ju ändå i en hyfsat stor skola, någon måste ju älska böcker lika mycket som jag?
I slutet av boken fanns det ett intressant citat, "missa inte det lyckliga slutet". Jag tror det är något många gör (även jag själv), man fokuserar på allt som är negativt i ens liv och man glömmer bort allt bra som händer en själv. Så hörrni! missa inte ert lyckliga slut!
Bok nr 13 blir Flugornas herre av William Golding. Jag och några av mina kompisar kom in på böcker och en av dem hade läst den när hon gick i sexan men kom inte ihåg så mycket av den. Bestämde mig i alla fall att låna den på biblioteket då den låter onekligen intressant. Galna barn och avhuggna grishuvuden, music to my ears...
Auf Wiederschauen!
//Sefflon
PS. Jag vet inte varför jag trodde Patrick Süskind schweizare, önsketänkande kanske? Han är i alla fall tysk. Oh, jag vill åka till Berlin igen, kan verkligen rekommendera den staden till våren, otroligt fin och fräsch.
Mordbyn kom ut 2006 och är skriven av Andrea Maria Schenkel. Boken bygger på en verklig händelse som utspelades i Tyskland 1955. En hel familj hittas döda på sin ensliga gård och ingen vet vad som har hänt, dock har alla en idé om vad som har skett i huset mellan fadern och dottern...
Historien är bra och man fick all information, dock kunde den med lätthet utvecklats till en längre roman. I och för sig är den korta längden kanske en del av charmen?
Jag har även hunnit läsa klart ännu en bok, alltså bok nr 12, tills idag. Det var Jane Austen-klubben av Karen Jay Fowler. Köpte den för några år sedan endast pågrund av titeln men har inte börjat läsa den förrän igår. Jag såg nämligen filmen för några veckor sedan och kom ihåg att jag hade boken hemma.
Den var okej, underhållande och lättsam jämfört med det jag har läst den senaste tiden. Jag tror jag behövde läsa något roligt för en gångs skull. Har väl egentligen inte så mycket att säga om själva boken men den handlar om en grupp kvinnor (och en man) som bildar en bokklubb där man endast läser Jane Austens verk.
När jag läste den blev jag så inspirerad till att själv vara med i en bokklubb men jag är en sån person som verkligen inte kan analysera böcker, jag kan inte se dolda budskap i allt och alla. När jag läste Jane Eyre och man kommer till den galna kvinnan i torner tänkte inte jag "ja, det är ju självklart en symbol för kvinnans förtryckta sexualitet", jag tänkte "jaha, en kvinna på vinden". Jag är verkligen inte någon som kan sitta och diskutera en bok, film, etc. i timmar. Jag kan inte vända ut och in på en bok för det förstör faktiskt upplevelens för mig. Till exempel, ser jag en film ensam som jag älskar kommar jag älska den i all oändlighet, men om jag ser en film med någon annan så spelar det ingen roll om jag älskade den, min uppfattning av filmen förstörs så fort man börjar prata om den påvägen hem för helt plötsligt synar man den i sömmarna och kompisens tankar nästlar sig in i ens hjärna. Jag vill verkigen kunna vara en person som kan diskutera utan att förstöra upplevelsen, men jag är kanske för ytlig? Jag ser bara skalet och inte det underliggande temat. Fast...om jag tänker efter lite, är det inte de filmer som antigen är otroligt simpla eller otroligt konstnärliga som blir populära hos kritiker? Är det kanske för att de inte kan förstå sig på dem heller, så de kan inte förstöra dem genom att överanalysera?
Jag blev väldigt sugen på att starta en egen bokklubb när jag läste den här boken, jag går ju ändå i en hyfsat stor skola, någon måste ju älska böcker lika mycket som jag?
I slutet av boken fanns det ett intressant citat, "missa inte det lyckliga slutet". Jag tror det är något många gör (även jag själv), man fokuserar på allt som är negativt i ens liv och man glömmer bort allt bra som händer en själv. Så hörrni! missa inte ert lyckliga slut!
Bok nr 13 blir Flugornas herre av William Golding. Jag och några av mina kompisar kom in på böcker och en av dem hade läst den när hon gick i sexan men kom inte ihåg så mycket av den. Bestämde mig i alla fall att låna den på biblioteket då den låter onekligen intressant. Galna barn och avhuggna grishuvuden, music to my ears...
Auf Wiederschauen!
//Sefflon
PS. Jag vet inte varför jag trodde Patrick Süskind schweizare, önsketänkande kanske? Han är i alla fall tysk. Oh, jag vill åka till Berlin igen, kan verkligen rekommendera den staden till våren, otroligt fin och fräsch.
Kommentarer
Trackback
